HARRKALLEN
Nybygget Bastuselet togs upp av "Harrkallen" Pehr Eriksson-Harr år 1808, efter att ha legat nere i 5 år. Familjen bestod då av hustrun Magdalena Mikaelsdotter 31 år, döttrarna Maja Stina 9 år, Anna Cajsa 8 år, och Sara Fredrika 5 år. Pehr var då 33 år och hade 13 års erfarenhet som soldat.
"Harrkallen" hade all anledning att se tillbaka på soldatlivet med avsky. Hans svärfar Michel Nilsson hade tillbringat 6 av sina ungdomsår i pommerska kriget. Efter kriget ville Michel bli bonde, men det tog ytterligare 8 år innan han fick en ersättare och beviljades avsked år 1772.
Fadern Erik Andersson Käck, hade blivit soldat i Kvarnbyn år 1771 och stupade under Gustav III:s krig enligt följande: "Blesserad i affären i Korhois den 6 maj och död den 17 juni år 1790, på Lovisa lasarett i Finland".
Pehr var då 15 år och hade fyra yngre syskon. I oktober 1789 hade hans blivande svåger avlidit på Elimä lasarett. Han var 22 år och hette Håkan Michelsson, utskriven som soldat Harr.
"Harrkallen" inskrevs år 1794 på denna rote 97 i Ljusvattnet och träffade där sin Magdalena, med vilken han gifte sig 1798. När det drog ihop sig till krig igen mot Ryssland, finner vi att Pehr Harr vid mönstringen på sommaren år 1807 erhållit avsked för fel i foten. Enligt sägnen ska skadan ha åstadkommits med en yxa i ena knäet.
År 1807 inmönstrades efter Pehr, den storväxte drängen Jakob Nilsson, 23 år, som stupade i de pågående kriget den 9 november 1808. Därefter inmönstrades Erik Andersson som efter ett och ett halvt års tjänst noteras som död i september 1909. Det är sannolikt att denne Erik Andersson var den man som först insynade Bastuselet år 1800, men avflyttade efter år 1803 och där noterades som ogift.
Det kan vara så att Pehr Eriksson-Harr tog upp ett nybruk redan i Ljusvattnet, innan han fick tips om den nedlagda insyningen i Bastuselet. Det finns nämligen en plats söder om byn, som kallas för Pehr Ersa Svia, utan att någon i nutid riktigt vet varför.
Pehr hade som soldat en kroppslängd på 11 kvarter 3 tum vid 19 år, 11 kvarter 3 3/4 tum vid 29 års ålder, vilket betyder att han skulle vara 171 - 172,5 cm lång. Han var inte särskilt kraftfull och fick med tiden allt större men, av den skada som renderade honom avsked från roten, men som förlängde hans liv med 50 år, om man ser till efterträdarnas positioner.
"Harrkallens" uppträdande som nybyggare påminner mycket om svedjebondens, men man kan inte heller finna att han skulle ha behörig anknytning till denna finska bruksform.
Uppbrottet från Ljusvattnet blev definitivt. Inte ens Pehrs bror Fredrik synes ha varit familjen behjälplig under den första svåra tiden. Magdalena födde sin första son Erik detta flyttningens år 1808. Det är sannolikt att hon stannat upp i Hemmingen, dit hennes båda systrar Sara född år 1774 och Catarina född år 1780, kommit detta första krigsår.
Inför den rent ekonomiska frågan finns bara ett teoretiskt svar. Michel Nilsson i Ljusvattnet blev med tiden en väletablerad bonde. Han avled år 1803 och hustrun Magdalena år 1808. Vid år 1808 bör ett arvskifte ha skett, som givit betydande utdelning, då sonen Nils född år 1764 kunde ta över fädernegården och mågen Lars Nilsson i Hemmingen kunde bli bonde på egen mark, liksom mågen Pehr Eriksson-Harr i Bastuselet. Dottern Catarina var ännu ogift, men lär ha träffat sin blivande man Olof Jonsson "Ståbb-Oll" i Hemmingen.
De naturliga förutsättningarna i Bastusel var inte de allra bästa. Från Hedberg planerades en insyning redan i 1700-talets senare skede, som man dock drog sig ur. Älven nedströms bestod endast av svårforcerade forsar och fall och var på det hela taget oduglig för samfärdsel med andra byar. Kontakten med yttervärlden torde inledningsvis ha gått över Kokträsk, men Adak blev med tiden poststation. Närmaste granne blev de samer som var bosatta vid Ledvattnet uppströms älven, med vilka "Harrkallens" familj hade goda relationer som dock aldrig ledde till äktenskapligt utbyte. Anmärkningsvärt är att fisket i selet bedömdes som ringa.
Med tiden födde Magdalena ytterligare fyra barn, Eva Erika född år 1812, Per född år 1815, Greta Brita född år 1818 och Hedvig Elisabet född år 1821.
För de 8 barnen blev tillvaron av isolerat familjeliv på gott och ont. De äldre flickorna Stina född år 1799 och Cajsa född år 1800, fick svårt att någonsin komma ifrån föräldrahemmet och levde liksom sonen Erik ogifta och i all sin tid boende i anslutning till hemmet.
"Harrkallen" blev som suverän nybyggare en av de mångsidigt effektivaste i Piteå Lappmark, där allt för många förlitade sig på försörjning genom jakt och fiske. Han praktiserade olika slag av boskapsskötsel och hade bl.a. grisar på sommarbete. Vissa problem förelåg när de gällde att få mogen säd före frosten och han började söka höjdlägen som kunde ge bättre utdelning. Han fastnade för en mullbacke vid norra stranden av Övre Bastuselet ( Paije Bartuk), nedanför berget Oppavara, som för övrigt lär ha fått sitt namn av den ansiktsliknande stenen på toppen av bergets brantaste del, ska ha varit den samiska avguden OPPA. På så vis lär den by som senare skulle bli Nya Bastusel ha grundats med anläggandet av ett potatisland. Platsen skattlades år 1836 till 3/32 mantal. De egentliga Bastuselet är successivt berikad med tilläggsskatt som år 1888 slutgiltigt stannade på 65 skäl skatt, medan Nya Bastusel då fastställdes till 12 skäl skatt.
Öberget blev den slutliga boplatsen för "Harrkallen". Hans första hustru och mor till alla barnen, Magdalena Michelsdotter, dog i Bastusel år 1832. År 1834 gifte "Harrkallen" om sig med Sara Svensdotter från Avaviken. Paret fick sin fargång hos "Harrkallens" äldsta gifta dotter Sara Fredrika och Johan "Jane" Österberg, Öberget. Både den forne soldaten "Harrkallen" och hustrun Sara var gravt invalidiserade i ålderdomen.
Källa: Haldor Lundström, Luleå